Testo di Under Fullmånens Sken

Vintern tar änn et liv Ensam I den bitande kylan där snön yrar, förblindar Trotsigt han reser sin näve mot den askgrå skyn Odjur aldrig lang borta är då svältiderna är här Djuren flockas, brungar död när mänskokött finns när Men kylan är honom övermaktig Långsamt han slumrar in Och han dör som en ärofylld man Som stred under fullmånens sken Nu, hungerns käftar kryper till Och tuggar I fruset ben Inget mat skall gå til spillo Under fullmånens sken