Letra de Karl XII

Där slog så stort ett hjärta, uti hans svenska barm I glädje som i smärta, blott för det rätta varm I med- och motgång lika, sin lyckas överman Han kunde icke vika, blott falla kunde han Se nattens stjärnor blossa på graven längesen Och hundraårig mossa betäcker hjältens ben Det härliga på jorden, förgänglig är dess lott Hans minne uti Norden är snart en saga blott Dock än till sagan lyssnar det gamla sagoland Och Dvärgalåten tystnar mot resen efterhand Än bor i Nordens lundar den höge anden kvar Han är ej död, han blundar; hans blund ett sekel var Böj, Svea, knä vid griften, din störste son göms där Läs nötta minnesskriften, din hjältedikt hon är Med blottat huvud stiger historien dit och lär Och svenska äran viger sin segerfana där